Otrohetssoul. Kan man få nog av det? Millie Jackson är genrens okrönta drottning. Hela hennes katalog finns nu på emusic.com. Jag laddar ner två album i månaden. Jag mår gott av det.
Caught up (1974) och Still caught up (1975) är kanske hennes mest kända. Rekommenderar också: Millie Jackson (1972), It hurts so good (1972), Free and in love (1976) och A moment's pleasure (1979).
Under senare delen av karriären har Millie mest utmärkt sig med några av världens mest bisarra omslag. Back to the shit (1989):
Under senare delen av karriären har Millie mest utmärkt sig med några av världens mest bisarra omslag. Back to the shit (1989):
4 kommentarer:
Millie gillar vi som bekant. Personligen tycker jag bättre om fysiska skivor än digitala filer(återutgivningarna av caught up och still caught up har riktigt bra booklets).
Tror aldrig jag har betalat för en mp3a, någonsin.
Jo, Caught up har jag faktiskt också som CD. Jag tror att de flesta av Millies skivor finns även som fysiska på bland annat cdon.
emusic.com ser jag nästan mer som en tjänst jag abonnerar på. Jag betalar 14 dollar i månaden, cirka, och får ladda ner 40 låtar. Men det fina är att det finns bra system för att hitta vidare från artister man gillar till andra artister som man troligen också gillar.
Den fina genre otrohetssoul skulle man väl egentligen behöva skriva en större essä om (tar du på dig det fredrik?). Finns ju några stycken där i början av 70-talet som som höll den fanan högt, såväl kvinnliga som manliga, Isaac Hayes kan t.ex. utan problem sätta in i det facket (bland många andra han var ju ganska mångsidig). För min del ju Millie främst förknippad med covern på James Ingrams "If loving you is wrong..." En låt jag överlevde på ett tag för några år sen av diverse orsaker, då både i James och Millies version (har dessutom hört nån vedervärdig 80-tals slisksoulversion med nån jag-vet-inte-vem). Och pratpartiet i Millies version är oöverträffat. Jag är för mer prat!
Vad det gäller de fysiska/digitala debatten, så är det klart skivor är roligare än mp3or. Men samtidigt betalar jag gärna för bra musik oavsett format och kan man oxå få det mervärde som en guide vidare ut i musikdjungeln som Fredrik beskriver tycker jag det är en bra alternativ väg att gå. En prenumerationstjänst på det sättet känns dock inte helt optimalt. Dels en prenumeration som sådan, du betalar alltså inte för det du vill ha utan för tillgänglighet till det som erbjuds. Vilket är en markant skillnad då detta sätter mekanismen tillgång ocg efterfrågan ur spel. Dessutom kan man t.ex. buffra låtar? (om man bara laddar 20 på en månad har man 60 nästa då?) Om inte finns inte då risk att man bara tokladdar saker för att fylla sin kvot? Dessutom måste man ju ifrågasätta utbudet på en sådan tjänst, hur mycket låtar och hur bred spridning är det på artisterna? Risk är att man enbart får tillgång till vissa (stora?) skivbolag och/eller vissa artister (som skivbolagen väljer ut) och/eller bara gammal skåpmat (från bolagens backkataloger) och att de nya grejorna tvingas du köpa på traditionellt vis. Tror det är ett ganska cyniskt ekonomiskt tänkande bakom det här. Branschen försöker snarare att rädda sitt skinn än att faktiskt erbjuda en tjänst som efterfrågas.
För övrigt kan jag ju säga att Milles skivor relativt ofta dyker upp i vinylbackarna, om man orkar leta lite. Och är man som jag så tycker man att det är ännu roligare att ha dem vinyl än cd. Cdn är ju oxå djävulens påfund från braschen egentligen
Ja vad va det jag skrev...
Hittade ju Millies "free and in love" i en vinylback igår, 35 riksdaler, va ju tvungen att köpa den naturligtvis, efter detta inlägg och min egen kommentar :)
Skicka en kommentar