Jag tror det var Daniel som skrev: "Gratulerar. Nu är du mer än halvvägs till pensionen", när jag nyss fyllde 33. Det är väl därför det kittlar lite extra nu för tiden när Eldkvarn ska släppa nytt.Jag lyssnar på Hunger Hotell och uppmärksammar att Eldkvarn inte har uppfunnit hjulet den här gången heller. Men för min del behöver de inte göra det. De kan köra sina E street-pianon med bruna bönor och fläsk ändå in i graven om de vill.
Eldkvarn är gubbrock med liv och lust - fjärran fjärran från surgubbebluesen från Österlen. Finnens intåg som producent för två plattor sedan har gjort bandet gott. Hunger hotell slår nog inte Atlantis (2005), men känns strået vassare än "Svart blogg" (2007).
De som kan kalla sig Eldkvarn-kännare på riktigt - själv är jag tämligen nypåstigen på tåget - menar att Hunger hotell påminner en del om bandets tidiga sound. Jag får nog lov att gräva lite djupare där.
Skiljefråga: Hur många gånger har Plura sjungit textraden "vi dricker en flaska till"?
Bonusmaterial:
Så här skriver Plura själv om plattans tillkomst.
Plattan har fått bra recensioner.
Bonusmaterial:
Så här skriver Plura själv om plattans tillkomst.
Plattan har fått bra recensioner.
4 kommentarer:
Visst är det härligt med kontraster, med det motsatta, smaken och baken åt allt de där!
Hade det funnits en funktion på internet som funkade lite som Babels fish, fast istället för att översätta så gjorde den om texten till sin motsats så hade jag med fördel kunnat använda den på Fredriks text. No offense alltså, jag kanske bara är bitter över att jag har mer än hälften kvar till pension?
Jag är så trött på Springsteen pianon, att Springsteen själv snart inte får använda dem. (någon som hört hans ursäkt till låt förresten?). Att dessutom blanda ut de hela med svensk husmanskost, nä Gud bevare mig väl! Gubbrock med liv och lust det låter som en paradox, vill man ha gubbrock med liv och lust? Finns det ens nåt som heter gubbrock med liv och lust, motarbetar inte dessa bägge begrepp varandra? Jag föredrar pissväderspolkan från eremitnästet på Österlen alla dar i veckan, den är åtminstone skriven under nyktra former numera, det kan man knappast anklaga Plura för. Jag är heller ingen stor kännare av Eldkvarn, ligger nåt pinnhål före Fredrik kanske (?). Naturligtvis föredrar jag oxå den Svarta bloggen framför Atlantis, som vinner på sin mer nedsvärtade ton. Och föresten Jari är väl inte finne (eller vet du nåt som jag inte vet?), han är bara från Luleå och där heter dom så finskklingande namn.
Svaret på frågan måste vara på tok för många och vinner jag vill jag ha ett sönderslaget Springsteenpiano och storlek M på T-tröjan.
Jo, jag tackar ja. Alltid retar det någon, tänkte jag när jag gjorde jämförelsen med vädermannen från Österlen.
Jag vill nog ändå hålla fast vid ståndpunkten att gubbrock kan vara något positivt. Det finns musik som är så tydligt märkt av artistens ålderdom – Johnny Cash är nog det tydligaste exemplet. Det är kanske inte gubbrock, men väl gubbmusik med glöd och passion. Där blir den åldriga inramningen en tillgång.
Det jag gillar så mycket med Atlantis är – förutom låtarna – det helt spruckna soundet. Haapalapalainen lär till och med ha tvingat Werner Modiggård att spela in hela skivan på ett trumset han hittat i ett grovsoprum - med ett söndrigt virvelskinn.
Haapalapalainen är säkert svensk, vad jag vet. Men jag gissar att han åtminstone någonstans i släktträdet har finskt påbrå.
Så är det i alla fall här i Laholm. Har man en gång haft en laholmare i ätten, så är man för all framtid märkt med stadens vapen.
Och förresten har du vunnit skiljefrågan. Du får en burk inlagd sill.
Ja jag tog väl i lite väl kanske, skyller på lite grinigt vädermanshumör. Men provokationen va en del av grejen å andra sidan.
Sen skrev jag aldrig att gubbrock inte kan va nåt positivt, för det kan det absolut vara. Jag är oxå en stor älskare av gubbrock och dess beståndsdelar. Vad jag däremot vänder mig emot är ordvalet liv och lust, det får jag inte ihop riktigt. Du nämner Johnny och visst, fantastiska skivor men inte liv och lust (möjligen passion och glöd (?) som du skriver). I hans fall skulle jag hellre använda begrepp som pondus, närhet, trovärdighet....
Min mening är i alla fall att gubbrock alltid innehåller en viss mättnad (varför heter så många skivor/låtar saker som hunger hotell, hungerdepartementet t.ex.?), ett konservativt drag (dvs. ju äldre artisten blir desto mer ska det låta som förr) och en syn på sin gärning snarare som ett jobb/sysselsättning (dvs motsatsen till lust). Och viktigt är att det ligger ingen värdering i dessa beståndsdelar, de kan likaväl väga över till det positiva som mot det negativa, Thåströms Skebokvansv. är ett utmärkt ex på det förstnämnda och Bruces The Rising ett på det sista.
Med detta sagt så kan jag konstatera att det som låter bäst på Hunger Hotell är de stunder då rymden släpps in och tempot dras ned. Som i "Kommit hem" och Carlas fina "Lilla Sofie". Och for the record, nya Österlenplattan är inte heller särskilt spännande.
Jo trumskinnet är absolut en detalj på pluskontot för Atlantis som på intet sätt är dålig, men låtmaterialet håller bättre på Bloggen enligt mig.
För alltid laholmare, frågan är hur man ska tolka det? Ska fundera på om det är nåt positivt eller inte.
Sill, trevligt! Passar säsongen utmärkt, fast med tanke på diskussion här kanske surströmming hade varit mer passande
Varken livet eller lusten behöver ta slut när man blir gammal. Jag tycker att det finns en lust i Eldkvarns musik just nu.
Sedan är begreppet liv och lust rätt flåshurtigt och jag undviker det gärna. Men det kändes rätt här.
Söder om midnatt c/o himmelen är min favorit.
Skicka en kommentar