En typisk onsdag i december kanske man kan kalla det

Igår var det den sista "riktiga" skivsläppardagen för året, fr.o.m. nu är det ju bara julskivor och menlösa best of- plattor på agendan. Begav mig till Bengans för att botanisera, men hittade ingenting nytt av intresse så jag kom hem med Marianne Faithfull dubbelvinylen istället, kan nog visa sig vara ett riktigt guldkorn faktiskt. Så nu sitter jag här med samtliga årets släpp på golvet, för det är dags att börja toklyssna, sortera och värdera. Ja jag väntar fortfarande på ett par beställningar och man kanske panikköper nåt man missat i julhandeln eller bara för att belöna sig själv för att man orkar julhandla. Men på det stora hela är detta det som 2008 gav. Jag ska inte föregå någon årslista här och nu, det varken vill jag eller är jag kapabel att göra. Men jag kan åtminstone bidra med några rader om "fel" ände i listan. Detta kommer inte vara på nån årslista! Johnossis otrevligt högljudda post-grunge hade platsat i Fredriks soppåse. Sorgebarnet The Cure låter nog sämre än någonsin och det gör ont i mitt hjärta att det verkligen är så, det lilla hopp som Bloodflowers från 2000 gav var bara ett sista dödsryck. Det är över nu Robert, snälla gör slut på det ordentligt nu. Och till sist vintern/våren innehöll ju en märklig men som tur var kortlivad trend med cross-over grejer. Detta gav oss (Gud vare med oss) ett eklektiskt popalbum som var totalt olyssningsbart med New Yorks och pressens kelgrisar Vampire Weekend. Jag har försökt åtskilliga gånger men jag tror inte jag har lyckats ta mig igenom hela album på en gång en enda gång. Man mår lite illa efter en två tre låtar och till slut måste man rena öronen med nåt annat. Det är årets sanitära olägenhet.

Kvällen igår slutade med att man hamnade på Pusterviks americana-club Woody West. Där skulle en artist jag varit lite nyfiken på ett tag spela. Kanadensaren Chad VanGaalen hör till en kategori artister om är svår att identifiera. I sina innerligaste stunder hamnar han någonstans i närheten av Neil Youngs countrydoftande 70-tal komplett med banjo och munspel. Men han har också en fäbless för teknik och att bygga sina egna instrument vilket ger honom ett egensinnigt Lo-fi uttryck som gärna dras till sin spets med elektronik och saker som xylofoner. Och ibland blir han kär i sin distpedal och vill spela egendefinierad rock. På det stora hela blir det en spännande bekantskap. Kvällen började med ett förartist som var en The Band-skäggig yngling med en röst som verkligen var löjligt likt Ryan Adams och som kunde fingerplocka en gitarr som en gud. Missade tyvärr vad han hette, men han var fascinerande i sin enkelhet. Sen kom då VanGaalen och det visade sig att alla hans prylar (förutom banjon) försvunnit med flyget (inget bra om man bygger sina egna instrument). Men man hade hittat lite grejer backstage så det skulle bli spelning trots allt. Med en bastrumma på ena foten och en hi-hat på den andra, munspel runt halsen och en Gibson gitarr som stämde om sig bara man tittade på den och som lät ganska illa (det kanske fanns en anledning till att den gitarren hamnat i ett skyffe backstage?) brakade det loss. Och det fanns en råhet i alltihop som trollband, där man liksom anade skönheten. Där många artister bara hade surat ihop eller nåt liknande där gjorde VanGaalen nåt personligt av det och kopplade det till sin Lofi estetik. När han tröttnat på Gibsonen på slutet fiskade han upp en vit "Trance Dance gitarr", ja ni vet en sån där 80tals gitarr utan stämhuvud (heter det så?) och minimal kantig kropp. Det var en mycket lustig syn, för det var så fel i sammanhanget, alternativ country på en "syntgitarr" och han var nog inte riktigt bekväm med den där gitarren. Det ska dock sägas att den lät betydligt bättre än Gibsonen. Det hela gav mersmak så det fick bli en platta efteråt, och den kan jag med gott samvete rekommendera redan efter några genomlyssningar.

VanGaalen på SubPop

På MySpace