Jag tyckte väldigt mycket om Dagges inlägg här nedan. För detta är ju frågor jag ständigt brottas med själv. Jag åker ju väldigt mycket tåg (och långfärdsbuss och spårvagn) genom natten, avsaknaden av körkort har ju liksom sett till det. Och man lyssnar på musik på ett speciellt sätt där, det är svårt att riktigt förklara. Därför bestämde jag mig för att det fick bli en volym två på detta inlägg.
Dagge har sin King Geedorah, som jag förstås blev otroligt nyfiken på. Dangerdoomplattan från 2005 är ju lysande även om den förstås har ett annat uttryck så är MF Dooms hantverk vid samplern omisskännligt och han är bra på att skapa de där stämningarna. Jag har DJ Shadows -Private press (2002) som min nattågskäpphäst och ett topp 20 album genom tiderna alla kategorier. Jag kan tänka mig att den verkar i lite samma anda. DJ Shadow är väl mest uppmärksammad för sin samplingsanvändning på debuten Entroducing (1997) som är en milstolpe i hiphopens utveckling. Men det är de ödesmättade stämningarna på Private press som tar DJ Skugga hela vägen till nattåget. Den är nästan alltid med i caset när det vankas resa, den fungerar alltid och fortfarande och den fascinerar. Med stora rullande beats, filmrepliker (igen!), mjuk men skev elektronika, funkbas, Bach och stilsamt kaos är Private press som inget annat resesällskap och ingen annan skiva, ödesmättad men pockar på ständig uppmärksamhet. Rekommenderas starkt!!!
Och apropå nattåget upp till Östersund, jag har ju frekventerat det ganska många gånger i mina dar och en ständig följeslagare på de resorna var Massive Attacks - Mezzanine (1998) ett lite bortglömt album som var ett tag sen jag umgicks med nu.
Sen glömmer jag aldrig en annan resa tillbaks i tiden, det var med buss genom ett mörkt vintrigt Småland i mellandagarna. Där på bussen hörde jag Ryan Adams debut Heartbreaker för första gången, det var en stark upplevelse och kanske ett ytterligare skäl till att man tagit den skivan till sitt hjärta lite extra. Black Heart Processions är ett annat band som jag i stort sett bara har spelat på tåg och bussar.
Vad det gäller det svenska vemodet så måste jag säga att Emil Brandqvist fyllde den uppgiften bra i våras. Jan Johansson och Tomas Andersson Wij vågar man väl knappt nämna för att det är att sparka in öppna dörrar. Men mitt säkraste kort är nog mina husgudar Bear Quartets långsammare låtar. Det norrländska vemodet må vara en klyscha men hos Bear Quartet finns det verkligen på riktigt och musik kommer aldrig så nära som just i detta vemodiga uttryck. Isolation Years och Nicolai Dunger nosar också på de här markerna och det är något i de folkiga anslaget som skapar den vemodskänslan. Till sist måste jag också ta tillfället i akt att lyfta fram Björn Olssons skaldjursserie i detta sammanhang. Det är oxå vemod men på ett lite annat vis. Kanske är det mer tuffa runt med båt bland de kala bohusklipporna, vemodigt är det hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar