Bara riktigt stora och etablerade artister kan kosta på sig lyxen att skriva låtar om sina egna låtar. Så här på rak arm har jag faktiskt ingen bra uppräkning på sådan låtar, men vad jag först drar mig till minnes är David Bowies "Ashes to ashes" som kan ses som en kommentar till den egna "Space Oddity". Men all logik och all känsla säger mig att så är fallet, du måste vara tillräckligt upphöjd för att komma undan med att skriva om dina egna låtar. Eldkvarns Plura är en sådan låtskrivare och en av hans stora mytomsusade stunder som låtskrivare är tveklöst den episka berättelsen i "Alice" från Himmelska dagar-dubbeln 1987 . Denna är ständigt önskad, ständigt refererad till som Eldkvarns kärna och allra heligaste stund, en "Jungleland" eller "Cyprus avenue" helt enkelt. Därför är det inte så märkligt att Plura valde att skriva en låt om "Alice" och det är också fullständigt logiskt att han valde ett annat forum för den än Eldkvarn. För tillsammans med dåtidens unga garde Popsicle lyfts det här ut till en annan nivå, till en kommentar av sig själv och låten som aldrig Eldkvarn hade kunnat fronta utan att slå knut på sig själva. Därför är detta också en av Pluras allra finaste och mest geniala stunder.
Ja det är storyn, det man behöver veta. Det andra är att det är en av mina favorit sommarlåtar och det är ju den tiden nu när man ska sätta ihop sitt sommar soundtrack, självklart kommer denna vara med även i år på den spellistan, den har följt mig nu i några år. För här finns förstås oförglömlig Plura-rumlar-poesi "jag kom upp på nio dum och lycklig, hon gick ner och hon var skicklig" och tillsammans med Popsicles solkyssta gitarrer är det här en given låt för sommarkvällarna. "Alla frågar efter Alice" är också en sorgligt bortglömd låt, en liten parentes i marginalen, kanske är det en ytterligare anledning till att den är så lockande, att man vårdar den så nära sitt hjärta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar