Friday on my mind (pt: 1)

Det var tydligen fler än jag som hade tänkt börja sin festival i sällskap med Bon Iver (märkliga människor) för när man kommer ner till tältscenen (den minsta på festivalen) är den knökafull och utan chans att ta sig in. Hängde utanför ett tag men bara för att inse att där hörde man Bon Ivers känsliga sånger uruselt. (Fråga: Varför användes inte den storbildskärm vid sidan av tältet som pumpade ut reklam till att sända konserten till de som inte kom in istället?) Solen sken och strupen torkade, öltältet nästa med Beirut i bakgrunden var en bättre idé.

Band of Horses
Jag har klagat lite på det här bandet förut, inte så att det är dåligt men jag har mina klara invändningar mot skivorna. Framförallt gäller det ett identitetsproblem. På skiva kan man inte bestämma sig huruvida man vill vara ett "band i skäggvågen" eller ett rockband, det finns ingen motsättning i detta egentligen men det blir varken hackat eller malet hos Band of Horses, på skiva that is. Jag vet inte om det är solen, festivalkänslan eller något annat men när man går på Azaleascenen har hästbandet hittat sin identitet: Sydstatsrock! Det är cowboyhattar, dammiga boots, uppkavlade ärmar, slitet jeanstyg högt och lågt... och det är tryggt midtempo med tre gitarrister på lagom brötig frekvens. I solgasset är det förstås precis på pricken vad man vill ha, en öppen bil på Alabama-landsväg och lyckan hade varit fullvärdig. Vi får det mesta från hyllade andra plattan, ett par låtar från debuten (bl.a. Funeral som är konsertens bästa låt), ett nytt alster och en rad uppsluppna Hiha! från scen. Jag kommer på mig själv att tänka "... det här är inget mindre än Credence från 2000-talet", för det är förstås där någonstans detta bands identitet ligger och det är förstås menat som lovord. Sällan har en eftermiddagsspelning på en stor festivalscen funkat så bra och det är den trygga konsekvent lantiskonservativa rockens förtjänst.
Bäst: Kombinationen sol-bonnighet-midtemporock
Betyg: 7



Robyn

Kolla in den här låtlistan

Robyns låtlista:

“Cobrastyle”
“Who’s that girl”
“You can’t handle me”
“Bum like you”
“Buffalo stance/Push it/Sexual eruption” (medley)
“Konichiwa bitches”
“Manchild” (med Mapei)
“Keep this fire burning”
“Dream on”
“I want to break free” (med Lykke Li)
“Be mine”
“The girl and the robot” (med Röyksopp)
“Every heartbeat” (med Kleerup)
“No coke” (med Dr Alban)
“Show me love”
“Jack U off”

Robyn spelar alltså 10 (!) låtar som är covers eller där hon är med som gästvokalissa på någon annans låt och endast 8 egna grejer (varav 2 är Max Martin-produktioner).
Var finns tilltron och självsäkerheten i det egna materialet och i det hon håller på med?... eller har hon helt enkelt inte tillräckligt bra egna låtar?
Detta skall alltså vara en av Sveriges mest rutinerade storformatsartister och någon med ambition att bygga upp en kommersiellt gångbar utlandskarriär. Då håller det inte att förlita sig på andra.
Har ni läst nån Robynartikel de senaste åren som inte pekar på kaxigheten, styrkan att våga stå på egna ben och göra sin grej? Det är mediabilden vi har blivit så matade med att vi trott på den (klart att där finns en sanning i den också, annars skulle inte Robyn stå på festivalens största scen denna kväll). Men är det det vi ser och hör från samma scen denna kväll, med 10 covers? Inte i min värld i alla fall. Det egna materialet från förra plattan funkar helt okej live varken mer eller mindre. Det är symtomatiskt att enda gången det faktiskt blir riktigt bra och på allvar är i den gamla hitsingeln Show me love som framförs nedstrippad till endast slagverk. Tramsigheten lyser annars igenom (det som kvällspressen hyllar som lekfullhet) t.ex. med Robyn i burka i I want to break free eller Kleerup som hårdrockstörstande trummis. Dessutom är det faktiskt så att gästerna i mångt och mycket snor spotlighten från Robyn. Röyksopp skönt galna i sina robotkostymer och Mapei som pulveriserar sin duettpartner ifråga om attityd. När sen basslingan till No coke ljuder och Doktorn själv dyker upp vet jag inte längre om jag ska skatta eller gråta (?) bara att all trovärdighet den här kvällen för Robyn är borta. Jag säger som Carl Lidbom "TRAMS!"


Bäst: Show me love i all sin enkelhet
Betyg: 2




Wilco
Som många andra upptäckte jag Uncle Tupelo försent, men till skillnad från många andra har jag alltid hållit Son Volt högst av det som blev av spillrorna ur UT´s sammanbrott. I Wilco finns väldigt lite kvar av arvet från Uncle Tupelo men det hindrar inte att det finns fina Wilco-stunder. Men det är små små stunder, aldrig hela skivor, ibland inte ens hela låtar ibland. Wilco är helt enkelt mycket bättre på pappret än dom verkligen låter. Precis samma sak gäller live, bevisligen bra musiker, ett småintressant koncept med experimentellt uppbruten gubbarock och ett gäng kritikerrosade och mångsäljande album att leverera ifrån. Men det händer inget, det är bara jämntjockt, här finns inget uttryck det bara liksom låter. Gitarristen gör sitt bästa och hänger i svajarmen så ofta han kommer åt och river av spasmiska solon i tät följd men det ekar innehållslöst. Tweedy mumlar någon ny refräng i mikrofonen och det är det enda som får en att uppfatta att det är en annan låt än för en stund sen. Jag kanske låter gnällig men jag hade väntat mig något intressant av Wilco, att det skulle hända något positivt med bandet när de stod på en scen, men det gör det verkligen inte, de är t.o.m. ännu tråkigare än dom är på skiva, där finns åtminstone små små stunder av briljans.
Bäst: Att det är välspelat går inte att klaga på
Betyg: 4