Friday on my mind (pt.2)

Alla var där... utom vi som satt och drack vin då förstås. Ärligt talat Anthony och en symfoniorkester lockade inte för fem öre. Har aldrig haft mycket för Anthony, tycker mest han är ganska påfrestande i mer än nån enstaka låt och jag tycker inte musiken är särskilt rolig heller (och nu med en symfoniorkester med fokus på den senaste skivan) , inte min påse helt enkelt. Så vi var några stycken som satt kvar på serveringen och kan stolta påstå att vi inte hörde en ton av eländet. Istället spekulerade jag vad man skulle göra åt kvällen stora krock i schemat: Röyksopp vs. Glasvegas med ungefär samma starttid. Jag gillar verkligen Röyksopp, har alltid gjort, och enligt djungeltelegrafen var deras Roskildespelning tidigare i somras lysande, det var verkligen något av vad jag mest av allt såg fram emot på årets WoW.

Glasvegas
... Men det kändes som sista chansen att se Glasvegas innan framgång stigit dem över huvudet, innan det magiska dör, innan det blåst över. Deras liverykte sen ska vi inte tala om. Och dom kan det här de skinnpajsbeklädda skottarna det står klart redan direkt. Kritiken kvarstår dock från ifjol, Glasvegas saknar riktigt bra låtar. Men man har ett koncept som står bergfast och inte låter sig rubbas eller stickas hål på. Det handlar om att bygga upp stämningar, att skapa dramatik och att med kraft låta det skölja över en. Man gör det med enkla medel och man gör det på alla plan. Kanske blir det någon Joe Strummer -pose för mycket men jag kan ha överseende med det. För det här drabbar en, det går in, kryper upp utefter ryggraden låter nackhåren resa sig och fortsätter för att träffa varenda nervbana i knoppen. Det är hjärtat utanpå skinnjackan hela vägen och om det sen är äkta eller inte spelar faktiskt mindre roll. Publiken är dagens största och vi får allt det vi hoppats på. En übercool basist, Moe Tuckerimitation bakom trummmorna och bröderna Allen i huvudrollen, allsången i Daddy´s gone ekar mäktig, riffet i Geraldine är sylvasst och James kliver ner från scenen när det är över och tar varenda en i främsta raden i hand. Ja det är en konsert uppbyggd på känslor och som sådan är den fantastisk och den är föredömligt kort (dryga halvtimmen) det hade varit svårt att uppbåda samma känslobatteri någon längre stund. Magin gick att uppbåda en gång till och jag är glad att få att varit en del av den. Men kan det verkligen fortsätta så efter nästa skiva och kväll efter kväll med hjärtat utanpå skinnjackan?

Bäst: Dramat
Betyg: 8




The Arctic Monkeys
Det här är ingen riktigt recension för jag såg inte mer än 5 låtar. Men det är ändå värt ett påpekande, för på den stunden jag såg dem kan man konstatera att någonting intressant har hänt med det här bandet. Det är lite som Stone Roses förvandling mellan första och andra skivan (låt vara att det är sex år emellan dem) från ett popband till ett rockband, båda skivorna är fullständigt makalösa men på helt olika grunder. Av AM spattiga ihåliga pop från sina två första skivor finns inte ett spår längre. Som en markör är Alex rejält långhårig, riffen är svarta och bluesiga och nu med en hammond i sättningen stadgas de hela upp. Det finns en pondus och kraft i det som man inte kunde höra ett skvatt av tidigare. Riktningen styr mot The Doors fast mer tilltalande, (jag är ingen fan av Doors direkt) eller kanske ett TSOOL i deras tyngre stunder. Det är ett överraskande skinnömsande i den högre skolan där en makalöst bra rockig cover på Nick Caves Red right hand säger det mesta.


Fever Ray
Anledningen till att jag inte kunde se mer på Arctic Monkeys fyllde sin scendekor med lampskärmar av 70-talssnitt nere på tältscenen. Fever Ray är i högsta grad en visuell upplevelse men det är inte där styrkan ligger. Det tar 2 låtar innan man accepterar, kommer in och liksom sätts i trans inne i Karins ljudvärld, men det är värt tålamodet för du blir rikligt belönade när du väl når in. Det kanske är en schimär med botten i ovan nämnda resonemang men det känns som konserten är uppbyggd så att den börjar väldigt droneaktigt övergår i en mer technobaserad drone och flyttar sedan fokus långsamt mot elektronika och pop, förstås med Karins egenhet som genomsyrande element. Som alla bäst blir det när det balanserar på udden där det droneiga möter elektronikan, just där är det här unikt i sin form och man förflyttas bort från tid och rum och bara blir stående lätt svajande. Scenshowen är en kombination av någonting som Genesis skulle varit stolta över i början av 70-talet, med kostymer och masker i den högre skolan, Karin äntrar scen som ett buskage. Tillsammans med en laser- och ljusshow som skulle kunna vara hämtad från en bättre rejvfest, ger det ett märkligt men också grymt fräckt intryck. I kombination med musiken nås ett närmast surrealistiskt tillstånd. Kanske kan man önska att Karin vågar träda fram lite mer i rampljuset och att sången höjs ett snäpp, detta är trots allt hennes soloprojekt. Men helhetsintrycket är riktigt bra och det här lyfter flera pinnhål live jämfört med på skiva

Bäst: känslan av verklighetsflykt
Betyg: 7