Pre-WoW

Göteborgs kulturkalas låg i år parallellt med WoW så man kunde smygstarta redan på tisdagen med att testa hörselgångarna och ölsinnet. Och jodå båda var intakta.

Junior Boys
Det skulle kunna vara så malplacerat, så jävla totalfel, den kanadensiska elektronikaduon med sin puttrande nyansrika elegans och smartness på ett Kungstorg inbäddat i langosdoft och folkölsfrossa. Men Jr Boys imponerar mäktigt med proffessionalism och att på nåt vis nå fram och göra det utan efterkall på sin egen identitet. Ljudet är makalöst bra, varje detalj framkommer, varje nytt syntljud bryter igenom och träffar hjärtat precis som en smekning, basen skorrar och får en att gunga och trummorna studsar fram som precisionsbombningar. I vissa stunder låter Jr Boys som man skulle önska att Depeche Mode kunde låta, då är det arenaformat på elektron. I andra stunder är man inne på den lilla mörka klubben i källarplan, och man rör sig obehindrat och självklart däremellan. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Jr Boys dock, man borde ha spelat några dagar senare i Slottsskogen istället, dom är värda en betydligt större, bättre publik och en helt annan omgivning. Jag förstår inte hur arrangörerna tänker när man flyger in ett band från Kanada och ställer dom på Kungstorget en tisdagkväll, det är närmast ett hån mot bandet ifråga.
Bäst: Det fantastiska ljudet
Betyg: 6

Hello Saferide
Torsdagen bjöd på lite krockar. Antingen knö sig in i tid (man var som vanligt tvungen att hänga på låset) för att betvittna någon av WoW-klubbspelningar, t.ex. Joel Alme & Theodor Jensen på Kajskulet eller Deportees m.fl. på alltid trånga Pustervik eller kanske ett kyrkobesök för att se Hajen & El Perro del Mar. Samtidigt spelade ju Hello Saferide och senare även Bob Hund på Götaplatsen. Jag valde det senare spåret, främst av ren lathet kanske men också för att jag var nyfiken på den engelska Annika och hundens återkomst. Annika är inte de stora scenernas drottning, hennes intima berättelser får aldrig en chans att nå fram. Och när hon inte har sångernas styrka att luta sig emot sprider sig en osäkerhet och litenhet som är påtaglig, hon övervinner aldrig distansen ner till publiken. Det är artigt och plikttroget framfört men helt utan nerv, mellansnacket blir svamligt och överflödigt. Det här är inte Annikas kväll eller format. Det är först i extranumret Arjeplog som det griper tag en smula men det är så dags då. Den stora behållningen under den timme HS underhåller är istället en väldigt gråhårig (!) Andreas Mattsson som är hur cool som helst i sin sparsmakade scennärvaro och har ett gitarrspel som är känslosamt avvägt och fullständigt lysande, han fyrar dessutom av några Lacquerdoftande mangel som får nackhåren att resa sig i förtjusning.
Bäst: Andreas Mattsson
Betyg: 3

Bob Hund
Men jag får min belöning för mitt val en mosbricka med västkustsallad senare på kvällen. Jag har aldrig sett Thomas Öberg så heligt jävla förbannad förut (och då har man ju ändå sett Bob Hund några hundra gånger eller så). Han skäller på det mesta från sänkta decibelgränser till storbildsskärmar och Avenyn. Han bygger pedistaler av monitorna och klättrar upp och proklamerar sitt missnöje ifrån. Han sparkar ner en ljusrigg på de neonklädda vakterna nedanför scenen och deklarerar att kravallstaketet inte är till för skydda bandet från publiken utan publiken från bandet. Det hela är väldigt uppfriskande. Däremellan levererar bandet strålande versioner av bl.a. Allt på ett kort, Pratstund, Hörlurar, Musik för folk som inte kan bete sig som folk, Ett fall & en lösning. Thomas fortsätter att trassla in sig i pärlhalsband, micksladdar och resonemang om solidaritet och synt-Jonas är på sitt allra knasigaste humör och trollar fram syntljud som inte finns, iklädd komplett safarijägarutstyrsel med tillhörande gigantisk lösmustasch. En helt fantastisk version av Den lilla planeten är gräddet på moset innan bandet i extranumren skrämmer slag på hela Avenyn i en ursinnig Istället för musik: förvirring. Jag är beredd att ta tillbaka det jag sa om att det här bandet inte har nån relevans 2009, för här blev jag kraffullt överbevisad.
Bäst: Den lilla planeten och det otyglade humöret
Betyg : 8