Så här en dryg vecka efter att bokslutet Broder Daniel Forever - filmen - visades på SVT tänkte jag att det kunde vara på sin plats med BD topp 10.
Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag stod inne på Skivlagret i Halmstad och provlyssnade på "Saturday Night Engine" i hörlurar. Efter tredje spåret "Iceage" behövde jag inte höra mer. Det vara bara att hala upp pengarna och köpa. Men det var nog inte då jag förstod vilken betydelse BD skulle ha för Sveriges musikliv. Inte bara deras egen musk har färgat musikklimatet fortfarande femton år senare. Hade Håkan Hellström varit den han är i dag utan BD? Hade Theodor Jensen fått sjunga duett med Titiyo? Hade Bad Cash Quartet kommit och försvunnit? Hade Joel Alme låtit som han gör? Hade Göteborgs musikscen över huvud taget sett ut som den gör idag?
Broder Daniel hör till banden som aldrig devalverat sitt värde genom kortsiktiga karriärsval. Tvärtom har de trots karriärvalen, eller avsaknaden av dem, blivit det de är. Det är därför de idag respekteras av de som hatade dem för femton år sedan. Med facit hand var det Broder Daniel som blev vinnarna och de andra som blev förlorarna.
Nog resonerat om det.
Listan i Spotify
1. Shoreline
Ett oförglömligt ögonblick. Broder Daniel dök upp i Sen kväll med Luuk. Som vanligt kom de från ingenstans. Som vanligt försvann de igen till ingenstans. Det tog två år innan den här låten verkligen gavs ut på skiva. Ett vanligt band skulle hastat ut låten när den blev så glödhet efter tv-framträdandet.
Hela Broder Daniels låtkatalog handlar om att vara skuggor på bakgatorna. Men i ingen annan låt formuleras det så knivskarpt som här.
2. Iceage
Jag stack mitt huvud in i istiden.
3. I'll be gone
Uträknade och bättre än någonsin i sin fösta comeback. Inte ens Fucking Åmål tog död på den.
4. No time for us
Den kanske mest ömsinta BD-låten någonsin. Så enkelt, så bra.
5. When we were winning
Nya vuxna BD blev inget skällsord. Posttonårshymn.
6. Disease inside
7. Happy people never fantisize
8. Luke Skywalker
9. Work
10. Son of S:t Jacobs
4 kommentarer:
Som sig bör såg jag ju oxå filmen, som för övigt va lite sisåär tycker jag nog, tillrättalagd och endimensionell men likfullt intresant. I alla fall den förstärkte snarare den uppfattning jag hade tidigre och den utmynnade i en sms-diskussion med min flickvän.
Jag har alltså en teori om Broder Daniel :) Denna går ut på att BD är ett band som drabbats av övertolkandets förbannelse. Ni vet sånt som gör att folk hittar Mackes grav på omslaget av Sgt. Pepper. Ett "Yeah yeah" med BD får aldrig vara bara ett rocknroll "Yeah yeah" utan här ska tolkas in ångest, för tidig utlösning och bibelns skapelseberättelse, gärna på samma gång. Detta tycker jag framkom ganska tydligt vid flertal tillfällen i filmen. BD var och ville faktiskt bara vara ett popband, ett jävligt bra popband förvisso, men folk har en tendens att överlasta dem med saker man ville att dom skulle vara. Kanske var dom tacksamma att göra det med, kanske lät dom sig spela med i detta (när det gick över i styr i och med F**king Åmål)? Broder Daniles största och ofrånkomliga referens var aldrig pandaflickor, svartklädda gymnasiepoeter eller annat kontextuellt utanförskap utan det var The Jesus and Mary chain. Tänk vad enkelt det kan vara ibland: ett popband som försöker låta som ett annat popband. JAMC-stämplarna är där fullt synliga till allmän beskådan. Minimalismen, kaoset, den i grunden söta popmusiken, gitarrlicksen, drömmen om Phil Spector-soundet. Detta betyder inte att BD´s betydelse ska underskattas för det. Men låt oss minnas popbandet Broder Daniel, utan övertolkningar och kontextuellt påhäng.
Eftersom jag är uppvuxen i BD-land har jag en hel del annektdoter på mitt samvete, men jag ska spara dom till min självbiografi tror jag. Men precis som Fredrik minns jag första gången jag hörde dom, för det är en sån där grej som inte händer i verkligheten egentligen utan bara på film. Det var i en replokal nere vid Liseberg, jag hängde väl där drack folköl och dåligt kaffe (kan jag tänka) med en polare som lirade med ett sånt där jobbigt tekniskt hårdrocksband, Megadeath var de stora förebilderna tror jag. Någon störtar i det där allrummet som ligger mellan replokalerna med en demo i högsta hugg och skriker upphetsat nåt i stil med "dom har fått skivkontrakt, ...på den här demon!" Bandet hamnar i stereon och ut kommer "Lovesick" och "Cadilac". Dom tekniska hårdrockrna ligger ömsom dubbelvikta av skratt i soffan ömsom med händerna för öronen med kräkgrimaser. "Dom kan ju inte spela", "Hur sjunger karln?", "Vem fan vill ge ut det här?", ja ni vet hur omdömena lät om BD i början, dom lät sådär i replokalen också. Sen gick nån som va lite äldre över gatan till bolaget och köpte några flaskor mousserande vit som det skålades i. Jag antar att det var nån där som hade en koppling BD annars hade väl aldrig demon hamnat där och vinskålen hade uteblivit. Resten är som det brukar heta historia.
Broders topp 10
1- Cadilac
Outstanding utan konkurrens, garanterat med på soundtracket om mitt 90-tal
2-I´ll be gone
kan fortfarande känna knocken av när jag hörde den första gången
3-Upside down and inside out
JAMC debutsingel heter förstås Upside down
4-When we were winning (long version)
textmässigt är den ju ett mästerverk, så varför då nöja sig med den korta? Det hade dessutom räckt med en E.p. av de tre första låtarna på den här plattan, resten är ren utfyllnad.
5-Dream my days away
som gjord för att förstöra ett par högtalare
6-Work
7-Sorrow
8-What´s good
9-Dark heart
10-Love doesn´t last
Cadillac låg och darrade där runt plats tio på min lista. Håller helt med dig om att BD ofta överanalyserats i alla möjliga sammanhang. Det duger gott att lyssna på musiken.
Efter TV-filmen när jag fick tanken att sätta ihop listan lyssnade jag igenom skivorna. Det är faktiskt inte alla skivor från 1994 som känns lika kul att lyssna på idag. Men Saturday Night Engine har verkligen åldrats med beröm.
Den enda skiva som jag tycker är lite sämre är andra.
Gessle-produktionen :)
nu var väl just 94 ett rätt bra popår å andra sidan som fungerar dåligt som exempel, men jag fattar din point
definely maybe
bob hund
second coming
abstinence
vauxhall & I
parklife
be a girl
bara sådär på rakt ur minnet kom ju alla 94
Ja, både 1993 och 1994 var nog rätt bra. Det hände mycket då.
Fast Definitely Maybe är inte ett album som jag tycker åldrats så bra. Jag har lyssnat på den då och då och... nej, jag har blivit besviken. Den lever inte upp till det minne jag har av den.
Eller så är det jag som inte lever upp till minnet.
Skicka en kommentar