Inledningen av musikåret 2010 har varit fullständigt lysande, på mindre än en månad har man blivit tagen på sängen (som flickan sa) av förhoppningar som slagit in och upptäckter som armbågar sig fram i rampljuset.
Ett formtoppat Tindersticks
Efter vad det verkar i alla fall, två(!) bra skivor på rad det har ju inte hänt sen debuten och uppföljaren. Falling down a mountain är inte lika återhållsam som A hungry saw och spretar en del men är fullständigt strålande i sin blandning mellan uppsluppet barmummel, poetiska filmsekvenser, elegant jazzig dekadens och duetter om jordnötter.
Tindersicks - falling down a mountain
Beach House om möjligt nu ännu vackrare
Inget annat band har lyckats ta folktronican ända hit. Det är en katedral som vilar på en grund du inte visste om att du ville höra
Beach House - Teen dream
Lindström & Christabelle
Albumet Real life is no cool flyttar fram positionerna för dansmusiken 2010 till något som förhoppningsvis också kan få inflytande även bortom dansgolvet. Det här är musik som har roligt och det har man även själv när man lyssnar på den. Enbart singlarna finns ännu på spotten
baby can´t stop
looking for what
Delphic en blekbrittisk dans
Det går ju ibland 13 på dussinet på dem, men Delphic har i mina öron nåt annat något mer. New Order kommer förstås i tankarna inte bara p.g.a. soundet utan oxå för att här inte finns den ängslighet som brukar vara legio i sammanhanget. Precis som New Order gör Delphic underbart snygg pop med dansmusiken estetik.
Delphic - Acolyte
Black Rebel Motorcycle Club
Album kommer den 10e mars så länge håller vi till godo med tung motljusblues i singeln Beat the devil´s tattoo. Naturligtvis väldigt svår att avfärda
7 kommentarer:
Lindström & Christabelle var en ny bekantskap för mig. Småtrevligt och klart Jackson-influerat. BRMC låter tungt och bra. Blues för 00-talet, men håller det för 10-talet?
Själv föredrar jag ju när BRMC låter mindre bluesiga och mer noisepsykadeliska som tidiga Verve, även om bluesen funkar den med. Men BRMC är alltid konsekventa, inget stryka medhårs tjafs, det ska krediteras.
Kanske inte specifikt Jacksons men det finns en hel del diskobollar hos Lindström & christabelle. Annars är väl Lindström kanske i första hand förknippad med samarbetet med landsmannen Prins Thomas. Men han har även otal remixar och 2 album i eget namn bakom sig. På skivan jag förmedlade på årskvällen finns såväl Lindström & Prins Thomas, en sologrej (00-talets låtar mappen) och en underbar remix av Christabelle-singeln med.
Nu syftade jag inte på Jacksons utan på Jacko. En liten jämförelse för att förtydliga vad jag menar finns här.
Håller till fullo med om att 2010 har rivstartat som musikår. Kanske kan bli det bästa musikåret sedan 2000. Även 2005 var rätt bra vad jag minns.
Kan det kanske vara så att det måste gå fem år mellan varje bra musikår och tio år mellan de riktiga superbra musikåren?
Kanske var 2009 ett mellanår just för att artister hellre väntar med skivsläpp till ett nytt decennium och därmed förknippas med något nytt och fräscht istället för något gammalt och inpyrt?
Tindersticks senaste har jag börjat lyssna in mig på. Jag delar inte Mattias uppfattning om att Hungry Saw var så bra. Den här nya låter enligt mina öron intressantare.
Lindström & Christabelle... som lekman på ämnet måste jag hålla med Jonas om likheterna med Jacko:s disco-era. Åtminstone i just den låten, som jag tycker är rätt bra.
Angående Black Rebel MC tycker jag det känns som att de har varit bättre. Jag gillar nog också det där shoegaziga. Såg dem på Hultsfred efter första eller andra plattan. Det var tungt. Rök och motljus med bandmedlemmarna som siluetter hela konserten igenom.
Det är en intressant teori Fredrik luftar här. Det kan ligga en smula i den kanske, att vissa väntar för förknippas med något nytt. Däremot kan jag inte hålla med riktigt om att 2009 var dåligt (ett mellanår?). Möjligen kan man se att flera "stora" och av hävd intressanta akter låg rätt lågt och det kan kanske tillskrivas någon form av (skivbolags-)strategi. Men samtidigt tycker jag 2009 var det bästa popåret på flera år, där den klassiska popmusiken återupprättade sin lyster och gjorde sig fri från skägg, elektrotvångströjor och crossovermentalitet. 2009 blev det åter okej att bara plocka fram gitarren, plugga in och skriva enkla poplåtar (tänk Girls, TPOBPAH).
Vad det gäller tioårsintervallen så är det väl så att beroende på vad man gillar så går det väl i cykler och kanske tar det tio år ungefär tills det uttryck som man gillar återvänder och åter känns fräscht. Således någon annan kanske tycker 2003 var ett grymt år och 2013 får denne då sitt lystmäte igen(?)
Jag tycker ju Hungry saw var bra för att den var så fokuserad, vilket brukar vara en bristvara hos Tindersticks. Deras skivor har en tendens att ofta spreta ut åt olika riktningar, men det behöver absolut inte vara något dåligt i det. Nya skivan är tillbaka i spretigheten (vilket kan bidra till att den låter intressantare än Hungry saw) men den är likväl väldans bra.
Jag såg BRMC på KB på våren innan Hultsfredsbesöket och det är bara att instämma motljus, rök och shoegazing av lagom psykadelisk nyans gav en härlig konsert (och ont i öronen. På den Europaturnén spelade Verves gamla trummis med dem för den ordinarie trummisen inte fick utresetillstånd från Amerika. Han har dessutom suttit inne två vändor (tror jag?) under deras karriär vilket bl.a. renderade i att de två övriga gjorde den bluesiga nästan akustiska 3e plattan Howl!. Nu är det tydligen en annan trummis på nya plattan, huruvida strullpellen har fått foten eller bara skakar galler förtäljer inte historien.
Förband på den där turnén förresten som nådde KB var ett underbart band vid namn Vue (som bl.a. Lennart Persson pratade sig varm om) som lät farligt likt ett riktigt skitigt Rolling Stones. Är det nån som känner till dem och vet var dom tog vägen sen?
Vue, eller The Vue, kom fram i samma tid som BRMC. Jag äger en skiva med dem - Find your home från 2001 som får anses vara deras största succé. Hitchhiking är deras mest kända låt. Den fanns med på en skiva till tidningen Sonic i ungefär samma veva som BRMC:s Whatever happened to my rock'n'roll.
När jag kollade upp dem lite nu verkar de ha gett ut tre album. Det sista (?) 2003.
Jag såg dem live på en scen i Ängelholm en gång och minns en lysande lång och suggestiv version av titelspåret från ovan nämnda album. Sångaren satt och slog maniskt på en bastrumma genom hela låten.
Likheter finns med Rolling Stones, men också med The Doors.
Jag lyssnade lite på skivan nu och det är rätt bra.
Japp jag har oxå den plattan och det var den Lennart talade sig varm om. Men sen vart det bara tyst om dem, även om det alltså kom ytterligare två alster. Sorgligt med bra uppkomlingsband som bara försvinner så.
Ja den var extrem lovande den plattan, bra mycket bättre än the Strokes som ju oxå kom där i de tiderna. Däremot tror jag den stora låten var People on the stairs från den plattan, det är i alla fall den jag minns från någonstans nu när jag spelar plattan.
På KB gjorde dom nåt liknande när dom gjorde gemensam sak med BRMC i deras extranummer Salvation, en evighetslång psykadelisk gospel komplett med bastrumma dunkande, tungotalande och ett crescendo i total kakafoni, minst sagt omskakande.
Skicka en kommentar