Black Rebel Motorcycle Club - Brew House 29 maj

Jag började skriva den här texten redan dagen efter konserten men jag lät den sedan medvetet ligga till sig ett tag för det behövdes distans och perspektiv. För det var en uppslukande upplevelse som var svår att gör sig fri ifrån, som man var så inne i att det var svårt att fina orden, att får någon klarsynthet.




Det dröjer tre låtar: en psykadelisk inledning, en rövsparkarlåt och en malande svart boogie. Som någon slags uppvärmning av alla dieselmotorerna. ...sen exploderar Black Rebel Motorcycle Club i en nästan tio minuter lång mastodontversion av Red eyes and tears, efter det är finns det ingenting som kan få stopp på detta väloljade rock n´ roll-monster denna kväll.


Skoningslöst kör B.R.M.C. över oss med en konsekvens och tyngd som är så imponerande och omskakande som bara rock n´ roll i sina bästa stunder kan vara, t.o.m. AC/DC hade varit avundsjuka. För det som på skiva kan kännas aningen tungrott, monotont och baktungt blir live i en småtrång lokal med lågt i tak till en drivande urkraft som fyller varenda vrå i rummet, energin liksom reproducerar sig själv hela tiden. Det är rundgång, inte bara från förstärkarna, utan av rockhistorien i sig själv som utspelar sig där i det stora rummet. I de uttryck och attribut vi känner som rock n´ roll: motljus, läderjackor, larmande gitarrer o.s.v. plötsligt påminns vi om vad det var som gjorde dessa farliga, upproriska, sexiga och viktiga. Att säga att de blir fyllda med mening igen är nog att säga för mycket, för det tror jag inget band längre klarar av (Rocknroll är död som Thåström skrev redan på 80-talet gäller fortfarande) men de är inte tomma i alla fall, de har en funktion att fylla åtminstone om man använder dem på rätt sätt.
För det är ju inte så mycket nytt som B.R.M.C. sysslar med och det är lätt att anklaga såväl det musikaliska som scenshowen för att vara klichétyngd och kanske förutsägbar. Men det är bara det att man gör det så jäkla mycket bättre än alla andra, med sådan övertygelse. Och sedan måste man ju älska ett rockband med en kvinnlig trummis (Leah Shapiro, The Raveonettes gamla turnétrummis som tagit över stockarna efter strulpellen Nick Jago) lite extra, så är det bara, det är så coolt och rock n´rollsexigt.


Kanske är det för att Göteborg är turnéns sista stopp som gör att allt sitter perfekt intrimmat, som gör att bandet blåser ut det allra sista dropparna blod och svett i en urladdning, att detta inte bara blir en "vanlig" spelning i ännu en gudsförgäten europeisk håla utan en grand final. För det bandet älskar varje sekund, varenda ackordbyte däruppe på scenen. Jag menar hur ofta klockar exempelvis en klubbspelning in på dryga två timmar? Inte ofta. Och bara en sån sak som att gitarristen Peter Haynes sitter utanför på marken bredvid kön in och röker, snackar med publiken, dricker öl och är hur avslappnad som helst, och han sitter inte där i fem minuter utan innan förbandet, under förbandet och efter förbandet lätt en och en halv timme, först tio minuter innan han ska va på scen går han in. Och det kanske inte är någon big deal egentligen, åtminstone borde det inte vara det, men det är lite ovanligt och det säger kanske en del om den här kvällen och det här bandet.


Musikaliskt innehåller de dryga två timmarna en bra avvägning mellan malande boogie, larmig garage och bluesiga slowtempo sånger (jag vägrar kalla dem ballader, för det är de alldeles för tunga för), tyvärr kan jag tycka får det psykadeliska inslagen inte så mycket svängrum, de ger ytterligare en dimension till det här bandet men det skymtar förstås fram emellanåt. Till höjdpunkterna hör en ursinnig US Goverment, en publikfriande gungande Love spreads och en enormt oljudsskavande Not what yoy wanted. Och i den avslutande andra omgången extranummer måste jag återkomma jag till det jag skrev här ovan om skillnaden mellan skiva och live, Love burns, American X och Shadow´s keeper försätter lokalen i ett vibrerande järngrepp som man aldrig tror (eller vill) ska ta slut och när det ändå till slut gör det får man nästan leta för att hitta andningen igen.



För att knyta ihop det här lite så är B.R.M.C. ett sånt där band som behövs. Det är ett band som är lätt och tacksamt att ge sig på, att hånle emot och cyniskt avfärda. Samtidigt är det ett av de bästa banden i sitt hörn av rockvärlden idag och anledningen till båda dessa ståndpunkter är densamma. B.R.M.C. visar live att det med konsekvens och övertygelse går att pumpa liv i de gamla rockidealen som mest är utsmyckning i dagens musikklimat, det är därför dom behövs, dom får oss att tro igen och den dagen då vi slutar tro det är den dagen då rock n´roll verkligen dör.