Betraktelser västerut (del 1)

Ännu ett musikaliskt högoktanigt partaj avverkat i Slottsskogen, och där förhandssnacket bl.a. handlade om att det inte var tillräckligt bra band och lite trötta retrobokningar (mer om det senare) kan jag bara konstatera att årets upplaga stod upp bra och fortfarande framstår som festivalalternativet numero uno i Svedala.

Torsdagens klubbspelningar (där Felix the Housecat lockade mig mest) gick om intet p.g.a. regn och hiskeliga köer, men jag fick mig ett par bra glas rött på Magasinsgatan och det är icke att förringa som uppladdning.


Paul Weller (Flamingoscenen (Största))

...eller så är det kanske det? För egentligen hade jag velat se Jens Lekman, men förmiddagen var trögstartad i Pernahemmet p.g.a. de där rödvinsglasen, så jag ställde om siktet till the Modfather istället. Det har skrivits en del elakt om den här spelningen i de recensioner jag läst, utan att för den skull vara några regelrätta sågningar (med nåt undantag). Jag måste säga att jag tycker det är en smula orättvist. Vad hade man förväntat sig? Att Weller skulle gå in och välta Slottsskogen över ända med en "mitt på dan spelning"? Nä då tycker jag snarare att det fanns farhågor att det skulle bli gubbsegt och alltför mycket utrymme för duktiga instrumentalister att göra show off. Men det undviker PW & Co. till största delen, istället bjuds det på en habil dryg timme i Weller-land där tonvikten ligger på de två senaste albumen. Weller må va gammal och hans musik rätt gubbig, men PW har ett trumfkort som de flesta av hans jämnåriga kollegor inte har: han har soul i ryggmärgen. Detta gör att han han aldrig blir gubbtung utan att det finns en ambition till sväng hela tiden, och det räddar honom många gånger då låtarna i sig från de senare åren inte är mycket att skryta med. Vi får också ett par the Jam-klassiker som passar fint ihop med senaste skivans uppskruvade alster och då lyfter de förstås lite extra. Annars blir det som allra bäst i ett balladparti i mitten av konserten då den här konserten verkligen känns in i skinnet, med en underbar "You do something to me" som självklar höjdpunkt. Att PW är småbutter och lite ilsk på en ljudkille emellanåt förtar inte proffisigheten i framförandet. för Weller är verkligen ett fullblodsproffs med över 30 år på scen det märks i framförandet av låtarna. Och med en låt som Style Council`s "Shout to the top" kan man förstås inte misslyckas med att framkalla både leenden och ett oövervinnerligt sväng på scen och i publiken.

Betyg 5/10

Bäst: Shout to the top och soulsvänget

Sämst: De bristfälliga låtmaterialet från de senaste åren


Beach House / Wu-Tang Clan (Linnéscenen (minsta men ändå stor) / Azaleascnen (nästan lika stor som största))

Dessa krockar, festivalprylens dilemma, svåra beslut som man sedan kommer ångra. Med minnet av tidigare hiphop-fiaskon på stora scener valde jag Beach House, ett band vars två senaste skivor verkligen är helt underbara, som jag håller nära hjärtat och som fått strålande liveomdömen tidigare. Men låtarna må vara hur bra som helst men här i ett stort ljust tält på blanka eftermiddagen blir dom aldrig mer än till en fond, till något som inte når igenom. Kön till ölserveringen blir intressantare och jag vill inte ha dessa drömska sakrala undersköna poplåtar reducerade till en ljudmässig dekor för studerandet av en ölkö. På en mörk klubb, i en kyrka eller på Hultsfreds teaterlada sent på natten hade det här varit oantastligt. Beach House var på fel plats vid fel tidpunkt och det är bara att beklaga. Så jag lämnar det antiklimaxet och beger mig mot klanen istället. Vi känner alla till problemet med hiphop framförd på en stor scen med enbart DJ och MC`s, den kommunikation med publiken som är så vital för hiphop och som blir självklar på en klubb uteblir från en stor scen i detta format, då lyckades Nas bättre ifjol när han kom med ett helt band i ryggen. Jag kan klanens låtmaterial för dåligt för att kunna lägga någon fokus på det, men jag konstaterar att vikten läggs vid tunga beats, kraft och klichéer från klanens sida, som denna eftermiddag består av sex MC`s (RZA & Ghostface är de jag känner igen) och en DJ. Ghostface är en av de grymmaste rapparna i min bok (även om jag främst tycker han har levererat som gäst-MC för andra, snarare än på egen hand ) och det är han som höjer sig över den övriga klanen här. Annars är det mycket "Motherf**ker", "smoke some weed" och "sexy swedish girls" från scenkanten, ganska tröttsamt och inte så innovativt alltså. Då är publiken bättre som är ordentligt med på noterna med armviftande och högljudda svar på "make some noise-uppmaningarna" och det är den som lyfter betyget ett pinnhål. Den hade förtjänat mer än ett ljummet och klyschigt casha in uppträdande från Wu-tang, för det är ungefär så det känns.


Betyg:
2/10 - Beach House
4/10 - Wu-tang Clan

Bäst:
Beach House - inget
Wu-tang Clan - kärnpubliken

Sämst:
Beach House - bara fel
Wu-tang Clan - attityden



Något som var en snackis på festivalen var ju Soundtracks spelning tillsammans med Göteborgs symfoniker, och ryktet gick att Noel Gallagher var den hemlige gäst som hade utlovats till denna spelning. Det ryktet fick extra fart av att Gem (Oasis gitarrist) fanns med i Paul Wellers band. Naturligtvis kom ingen Noel utan gästen var Tommy Blom från Tages, komplett med en lånad kaftan ur Ebbots samling. Det skall förstås primeras att man lyfter fram en gammal bortglömd hjälte som Blom, och kopplingen Tages och TSOOL känns på nåt vis helt självklar.
Annars är jag fullständigt allergisk mot tanken och konceptet med rockband och symfoniker, det tillför verkligen ingenting av godo. Lite fina stråkar på platta är aldrig fel, men att bygga en hel konsert med omarrade låtar kring den uppsättningen får mig mest att må illa. Särskilt med ett band som TSOOL som jag tycker är allra bäst i sina mest garageskitiga stunder kryddat med en dos psykadelia, inte som en storsvulstig välljudande rockorkester.
Alltså valde jag att gå och äta panerad ost istället, klart underskattat som festivalmat för övrigt. Något som jag kanske inte borde, eftersom Local Natives tydligen bjöd på lite godis nere på Linnéscenen, men man måste ju äta också.

The National (Azalea)

Senast The National gästade WoW (2008) gjorde de en magiskt nervig spelning på lilla scenen, så här va förväntningar onekligen på topp, samtidigt som jag hade mina farhågor om att intimiteten inte skulle gå att uppbringa på samma sätt i ett större format. The National`s album från i år High Violet har en stökigare ljudbild än de två tidigare, och det är den ljudbilden (och lite till) som man tar med sig ut på scenen denna kväll. Kanske är det nödvändigt, kanske kräver formatet det, men den riktiga nerven uteblir samtidigt. Det betyder inte att det blir dåligt, det här är fortfarande en bra konsert, det finns mycket att gilla här även om jag hoppats på något annorlunda. Här finns ett låtmaterial som är mycket bra, men mycket av det framförs så det låter som ett tidigt Radiohead snarare än Tindersticks om ni förstår vad jag menar. Men det finns också stunder då allting stämmer, som när den underbare fiol-spelaren (festivalens skönaste scenpersonlighet ?) får utrymme till en nedtonad ljudbakgrund och gnider fram vackra blåtoner, en utomjordiskt inspirerad Conversation 16, och förstås Fake empire i all sin perfekthet. Men känslan är ändå kvardröjande, att The National kunde ha gjort något mer , något ännu bättre av det här. Nu lämnas vi med något som bara var bra (om än knappt) och ett trasigt mickstativ som gick åt längs vägen

Betyg: 6/10
Bäst: De stunder då de tilläts vara mörkt, skört och vackert
Sämst: Det kakafoniska