Förutom att de är jävligt snygga i den där mjukt ljussatta studion så låter det också bra. The Roots piskar fram något ur John Legend som verkar ha saknats sedan Get lifted.
Nu ser jag fram emot albumet Wake up! som, vad jag förstår, innehåller tolkningar av 60- och 70-talslåtar.
Här är en 70-talsversion av samma låt - Baby Huey & The Baby Sitters - Hard times (vet inte om det är originalet).
Hard times (live in studio) (missa inte trummisen).
5 kommentarer:
Nog gungar det alltid. Originalet finns på Curtis Mayfields mästerverk "There's no place like america today". I mitt tycke en av de bästa plattorna genom tiderna.
spotify:album:5UmZLtRrUZXEY8GF0qExKX
Ja vi måste nog sätta ett stort frågetecken kring Fredriks kunskapsnivå (hör den verkligen hemma på den här bloggen) om han inte ens kan sina låtar på en av musikhistoriens starkaste album? :)
tyvärr har jag aldrig fattat storheten med Legend, han är en dussinsnubbe i min bok.
The Roots däremot är nästan alltid angelägna och svängiga, men dom förmår inte lyfta den här till några större höjder.
Men jag kan inte låta bli att undra hur ett sånt här album skulle blivit om dom dumpat Legend till nån American Idol-jury och gjort det den här skivan själva.
Ja, jag får ta på mig dumstrut kanske.
Curtis-skivan i fråga har jag lyssnat på vid några tillfällen, äger den dock inte, och kände faktiskt inte igen låten.
Curtis tillhör heller inte mina största favoriter inom genren - dumstrut igen (?).
När jag nu lyssnat igenom originalet (?) ett par gånger, tycker jag nästan - dumstrut en tredje gång (?) – att Curtis-versionen bara är den tredje bästa versionen av låten.
Dock är det förstås alltid respektingivande att vara både upphovsmannen och artisten.
Men bäst av alla är ändå Roots-trummisen, han måste vara en av de coolaste katterna. Mycket av The Roots sound bygger också på att det är så jäkla bra trummor.
Angående John Legend har han gjort en av 00-talets bästa låtar. Men efter Get lifted har det väl bara blivit sämre och sämre förvisso.
jag vet inte om jag håller med om att Curtis version är tredje bäst, men jag gillar Baby Huey, kanske mest för det underbara artistnamnet. För övrigt var Curtis både producent och skivbolagsboss för Baby.
Och när vi ändå är inne på rötterna. Här är mer nytt med The Roots.
Skicka en kommentar