Det var efter ett inlägg för tre veckor sedan han hörde av sig och påminde mig om ett möte på skivbutiken Pet Sounds för flera år sedan. Vi var där tillsammans och han träffade någon han kände och vi blev presenterade för varandra. Hon som Ola kände berättade att hon skulle släppa en skiva snart och det var inget jag tänkte mer på då.
Inte tidigare har jag kopplat ihop den där händelsen (om det nu ens var en händelse) med artisten som senare skulle komma att hamna på topp tre på min årsbästalista 2007 - Annika Norlin alltså i skepnaden av Säkert.
En gång i tiden när jag och Ola jobbade tillsammans gav han mig en till mig en bränd CD-skiva. Man gjorde så då - gav varandra brända CD-skivor med blandade låtar. Idag skickar man länkar till Spotify.
Den här brända CD-R:en har jag faktiskt sparat och lyssnar på då och då fortfarande. Jag vet inte om Ola själv kallade den så, men jag har i alla fall skrivit Olas countrytimma på skivan.Och där finns minst tre låtar som gjort mitt liv en aning mindre fattigt sedan dess:
Shadows of her mind - ett bounsspår från Kris Kristoffersons självbetitlade debutplatta från 1970. Innan Olas countrytimma var Kristofferson mer en skådis än artist i min värld. Men den här låten förändrade allt. Allt sedan dess har jag hållit den som en av de vackraste låtar jag någonsin hört.
The Radio song - Dillard & Clark, innan dess helt okända för mig. Fick mig att gräva vidare i sångaren Gene Clarks fina, men lite förbisedda, kista av låtskatter. Där finns bland annat albumet No other - en crossover av psykedelia, country och gospel - och på sin tid (1974) helt förbisedd, men i senare tid uppmärksammad inte minst genom boken 1001 albums you must hear before you die. Där finns också den mer traditionella countryplattan Two sides to every story, som jag hittade och köpte på en skivmässa i Halmstad för några år sedan. Mig veterligen finns det inte återutgiven på CD. Det säger lite om hur förbisedd denna delikata sångare är. Kuriosa i sammanhanget - Gene Clark dog fattig och eländig någon gång i början av 1990-talet. På gravstenen står det kort och kärnfullt "Harold Eugene Clark - No other".
Desperados waiting for a train - av en annan Clark, men med förnamnet Guy, fast lika förbisedd och fin. Det här är en låt som jag de första tre, fyra åren inte lade särskilt märke till. Men plötsligt en dag var den där i sin fulla kraft i min stereo. Kanske en av de finaste vänskapsskildringarna någonsin. Med Guy Clark är det skivan/skivorna Old No. 1 och Texas Cookin' (finns sammanslagna på en och samma CD) som man ska lyssna på.
Så... tack för det, Ola.
Här är några fler av låtarna från Olas countrytimma i en liten Spotify-lista: Olas Countrytimma
1 kommentar:
om det finns spotifylänkar ja. cd-r, eller blandbandet för den delen, är fortfarande överlägset på flera vis.
Dessutom går dom att spara och återupptäcka, jag vill se den som kan rota fram en tio år gammal spotifylänk.
Såna där omvända "jag mötte Lassie historier" är alltid kittlande, mycket mer än dom regelrätta
Skicka en kommentar