Betraktelser västerut (del 3)

--

The Drums (Linné)

Det stundade en indieeftermiddag i slottsskogen, så jag bänkade mig på bästa platsen i ölområdet där ljudet var bra, synen utmärkt och kontakten med scen klart godkänd, det vita vinet däremot var aningen för fruktigt för min smak men det fick man ta. The Drums däremot kan vi glömma direkt. Dom hade dessvärre inget där att göra, det här var på tok för valpigt och vingligt, för snällt och intetsägande. ”Let´s go surfing” är tveklöst en klämkäck hitsingel som sätter sig och nya singeln ”Forever and ever Amen” till och med riktigt bra om man är på rätt humör (finns f.ö. en Saint Etienne-remix på den om man letar på bloggarna lite som inte är så dum). Men det räcker inte med att komma med två bra låter och dessutom inte ha något framträdande att ståta med om man ska stå på en festivalscen. Back to the drawingboard således för dessa amerikaner.

Betyg: 2/10

Bäst: Forever and ever Amen

Sämst: det här var en felbokning, dom hade inte där att göra

Girls (Linnè)

Förra årets mest hajpade band Girls står på tur på samma scen så jag sitter lugnt kvar och tar ett glas till. Girls har ett tämligen starkt album i ryggen och deras musik passar utmärkt under blå himmel och dom torde också ha byggt upp lite rutin från större sammanhang. Vi kan förstås inte förvänta oss magi men en angenäm popstund. Girls är vingliga men inte valpiga, lite för snälla men aldrig intetsägande. Dom skjuter sig själva lite i foten när dom öppnar setet med trumfkortet ”Lust for life” som skulle kunna vara en publikvältare, där får dom skylla sig själva. En riktigt oväsentyngd ”Big bad mean mother fucker” biter ifrån rejält och osar av indieattityd, det är konsertens absoluta topp. Annars är det faktiskt de lite mer återhållsamma och/eller akustiskt drivna popsångerna som ”Lauren Marie”, ”Headache” och inte minst den underbara ”Laura” som griper tag hårdast. Men visst skulle Girls behöva ett lite större låtmaterial för kunna bjussa på något mer minnesvärt. Det blir trevligt med Girls och några efterlängtade solstrålar där på eftermiddagen och kanske är Girls något på spåren, kanske kan man med ett eller två album till i ryggen lyfta det här ytterligare några steg mot pophimlen. Potentialen finns men det är fortfarande väldigt ofärdigt.

Betyg: 5/10

Bäst: Big bad mean mother fucker indräkt i maffigt oväsen

Sämst: att det är så välkammat överlag

The Radio dept. (Linné)

Jag älskar the Radio dept. Så kanske borde jag inte skriva den här texten, för att hålla den kärleken intakt. Ni vet när man formulerar nånting så går också nånting förlorat. När något ska sättas in i logiska sammanhang inser man vilka begränsningar där egentligen finns. Jag är däremot inte orolig för partiskhet och sån skit för sånt existerar inte i förhållande till popmusik, popmusik kan och får aldrig handla om objektivitet. Radioavdelningen har hittat ett eget sound på ett sätt som få andra svenska grupper kan stoltsera med. Men det är också ett sound som inte gör sig särskilt bra live, och då tänker jag inte på de vasst stickande gitarrmattorna, utan de stämningsskapande syntarna, trummaskinen, tempot och ljuden som förvränger verkligheten till ett melankoliskt skimmer. Faktum är nog att Radio dept. musik gör sig allra bäst i hörlurar. Jag märker att mina tankar kring den här konserten trasslar in sig i resonemang som jag inte kan reda ut. På ett plan är det här underbart för det är något eget och det är fantastiska låtar i många stycken. På ett annat funkar det inte särskilt väl live, det blir kompromissartat och som Johan Duncansson själv konstaterar från scen, ”dom sa till oss att vi skulle spela på den minsta scenen, men jag tycker den här är väldigt stor ändå”. Så kanske måste man bestämma sig för vad man ska fokusera på, man måste välja en linje, men jag klarar inte det.

Betyg: 6/10

Bäst: Pulling our weight och Never follow suit (en av de bästa poplåtarna i år) framförs i strålande versioner

Sämst: känslan av att liveframträdandet präglas av kompromisser

Reflections Eternal: Talib Kweli & Hi-Tek (Azalea)

Vad behöver man efter en sådan överdos blek gitarrindie om inte lite klassiskt bounceigt sväng? För det är befriande att höra hiphop live som verkligen gungar på och funkar förvånansvärt bra. Det här är melodistarkt, lättillgängligt och partydoftande, ja allt det som Wu-Tang inte va på samma scen en dygn tidigare. Jag har lyssnat en del på plattan i efterhand (hade inte hört mer än nån singel innan konserten) och det här kan mycket väl vara årets bästa hiphopalbum i mina öron (Big Boi får ursäkta). Talib är en av de stabilaste mikrofonpoeterna i branschen och man kan lita på han att levererar även från en livescen och när Hi-Tek lägger musik som är publikfriande utan att vara insmickrande och beatsen är på plats för att gunga inte för att låta som ett bombanfall ja då är det bara att lyfta på hatten , le åt förträffligheten och svaja med åt festivalens kanske mest positiva överraskning.

Betyg: 7/10

Bäst: Gunget

Sämst: Att jag inte hört låtarna innan