Beat based, Song centered, Soul saving & Spirit led
9 februari 2011
Wilhelmska skriket
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om hela skivan: James Blake – James Blake. Är det inte lite enkelspårigt i längden? Det funkar nog bäst bit för bit. Och framför allt i den här låten. The Wilhelm scream är klart lyssvärd.
För det första är jag ytterst tveksam om detta ska klassas som dubstep. Men om det nu ändå ska göra det så tycker jag absolut Gradvall har en point. Dubstep är utpräglad klubbmusik och vad Blake gör är att urvattna klubbelementen på samma vis som Sting urvattnade reggaen. Detta är förstås en fara på sikt för dubstepen som genre. Den låt du väljer här tycker jag är ett typexempel på hur klubben försvunnit.
Du har förstås rätt Fredrik bit för bit är att föredra, men jag har svårt att hitta in överhuvudtaget i det här albumet, det blir lite "duktigt" på ett sätt som det gärna blir när man tar bort de primitiva insikterna från dansgolvet. Jämför gärna med min 2010 2a Skream som bejakar klubben på ett sätt som visst ibland kan kännas cheesy och taffligt men samtidigt är väldigt ärligt och fyllt med hjärta.
Jag är inte bevandrad i klubbmusik, eftersom jag aldrig besöker klubbar. Men för mig har James Blakes låtar mer släktskap till soulmusik och Antony Hegarty än till dans.
Det jag gillar, framförallt i Wihelm scream, är sången. Den skulle funka i vilken soulballad som helst. Lite som Hot chips sångmelodier.
Det finns en del fina sångpartier på skivan också, men problemet är nog att nästan alla låtar är uppbyggda på samma sätt.
Jag har kört 1 genomlyssning och tycker nog att det ger en viss mersmak även om jag kan hålla med om er kritik. Istället för James Blake så kan man med fördel kolla in Ghostpoet om suget efter dubstep sätter in (och det gör det ju). Nya albumet Peanut Butter Blues & Melancholy Ja släpps på måndag med finns redan nu på spotten.
Kan ju inte säga att jag springer benen av mig på klubbar heller och i synnerhet inte Dubstepklubbar. Men jag tror ändå att alla kan identifiera en klubbfeeling när man hör den och sen vad som funkar på klubb är ju förstås lite subjektivt, men man kan ju gå till sig själv och så att säga känna efter.
Ja det var ju lite så jag börja det här resonemanget: att jag är tveksam om det verkligen är dubstep. Det finns som du skriver ett drag av soul i det och Anthonydraget hör jag oxå (även om jag inte gillar det). Jag tycker det blir lite abstrakt och sketchigt vilket medför att det låter duktigt och småtråkigt. Kanske har detta med den likartade låtuppbyggnaden att göra som du påpekar.
Varför detta är så viktigt (eller nåja) huruvida det är klubbmusik eller elektronisk soul (eller vad vi nu ska kalla det), är ju för att det ger olika utgångsperspektiv och referenspunkter till hur man ska lyssna på det, ta till sig det och eventuellt slutligen värdera det. Kanske är det bara jag, men för mig finns det fortfarande en diffus och tämligen flytande gränsdragning där som jag förhåller mig till och tycker är viktig och av godo för den hjälper till att orientera sig och nå in i (ny) musik
Intressant tips Jonas, har gett det en lyssning och kommer att återvända. En hel del drum ´n bass vibbar är första intrycket jag tar med mig
Nu har jag kommit fram till att jag tycker rätt bra om skivan ändå. Men jag blir lite besviken efter din länk, Mattias. Joni Mitchell, Feist och nu det här. Har han skrivit några av låtarna själv?
7 kommentarer:
"James Blake kan visa sig vara för dubstep vad Sting var för reggae." Härligt ljum recension av Jan Gradvall i Dagens Industri.
För det första är jag ytterst tveksam om detta ska klassas som dubstep. Men om det nu ändå ska göra det så tycker jag absolut Gradvall har en point. Dubstep är utpräglad klubbmusik och vad Blake gör är att urvattna klubbelementen på samma vis som Sting urvattnade reggaen. Detta är förstås en fara på sikt för dubstepen som genre. Den låt du väljer här tycker jag är ett typexempel på hur klubben försvunnit.
Du har förstås rätt Fredrik bit för bit är att föredra, men jag har svårt att hitta in överhuvudtaget i det här albumet, det blir lite "duktigt" på ett sätt som det gärna blir när man tar bort de primitiva insikterna från dansgolvet. Jämför gärna med min 2010 2a Skream som bejakar klubben på ett sätt som visst ibland kan kännas cheesy och taffligt men samtidigt är väldigt ärligt och fyllt med hjärta.
Jag är inte bevandrad i klubbmusik, eftersom jag aldrig besöker klubbar. Men för mig har James Blakes låtar mer släktskap till soulmusik och Antony Hegarty än till dans.
Det jag gillar, framförallt i Wihelm scream, är sången. Den skulle funka i vilken soulballad som helst. Lite som Hot chips sångmelodier.
Det finns en del fina sångpartier på skivan också, men problemet är nog att nästan alla låtar är uppbyggda på samma sätt.
Jag har kört 1 genomlyssning och tycker nog att det ger en viss mersmak även om jag kan hålla med om er kritik. Istället för James Blake så kan man med fördel kolla in Ghostpoet om suget efter dubstep sätter in (och det gör det ju). Nya albumet Peanut Butter Blues & Melancholy Ja släpps på måndag med finns redan nu på spotten.
Lite roliga kuriosa
http://www.gorillavsbear.net/2011/02/10/the-wilhelm-scream-x-where-to-turn/
Bättre än Blake om du frågar mig
Kan ju inte säga att jag springer benen av mig på klubbar heller och i synnerhet inte Dubstepklubbar. Men jag tror ändå att alla kan identifiera en klubbfeeling när man hör den och sen vad som funkar på klubb är ju förstås lite subjektivt, men man kan ju gå till sig själv och så att säga känna efter.
Ja det var ju lite så jag börja det här resonemanget: att jag är tveksam om det verkligen är dubstep. Det finns som du skriver ett drag av soul i det och Anthonydraget hör jag oxå (även om jag inte gillar det). Jag tycker det blir lite abstrakt och sketchigt vilket medför att det låter duktigt och småtråkigt. Kanske har detta med den likartade låtuppbyggnaden att göra som du påpekar.
Varför detta är så viktigt (eller nåja) huruvida det är klubbmusik eller elektronisk soul (eller vad vi nu ska kalla det), är ju för att det ger olika utgångsperspektiv och referenspunkter till hur man ska lyssna på det, ta till sig det och eventuellt slutligen värdera det. Kanske är det bara jag, men för mig finns det fortfarande en diffus och tämligen flytande gränsdragning där som jag förhåller mig till och tycker är viktig och av godo för den hjälper till att orientera sig och nå in i (ny) musik
Intressant tips Jonas, har gett det en lyssning och kommer att återvända. En hel del drum ´n bass vibbar är första intrycket jag tar med mig
Nu har jag kommit fram till att jag tycker rätt bra om skivan ändå. Men jag blir lite besviken efter din länk, Mattias. Joni Mitchell, Feist och nu det här. Har han skrivit några av låtarna själv?
Skicka en kommentar