WoW - all aboard the funktrain

Torsdag (klubb)

Timber Timbre (Pusterviksbaren) - 7/10
Nervigt mörk monotomi som pendlar mellan andlös briljans och skev klaustrofobi. Timber Timbre kan nog höja sig ytterligare nåt snäpp. Extra pluspoäng för att Kirk gör en "Lundell" och stoppar mitt i en låt och ber en tjej som filmar att dra åt helvete.


Fredag

Jenny Wilson & Tensta gospel choir (Tältscenen) - 4/10
Försöker med groove och andlighet lyfta mot himlen men har varken låtar eller framträdande för att nå mer än halvvägs.

Janelle Monaé (Mellanscenen) - 8/10
Med en formidabel scenshow, en klassisk soulröst och musikalisk överentusiasm kommer man ibland väldigt långt, det smittar. Årets överraskning!!!

Explosions in the sky (Tältscenen) - 3/10
Griper inte tag och ruskar om så som den här instrumental rocken kan göra när den fungerar.

Fleet Foxes (Mellanscenen) - 4/10
Välspelat och skittråkigt ...eller rättare sagt det lämnar inga som helst bestående intryck. Några fina stunder just där och då, men de är flyktiga och låtmaterialet är för svagt. "Mykonos" kanske enda undantaget.

Thåström (Mellanscenen) - 7/10
Den gnisslande skavande konsekvensen imponerar och är ett välkommet andningshål i festivalyran. Thåström är på tårna och blicken fylld av fokuserad galenskap. En "Rocknroll `e död" i undergångsrockabilly tappning är de perfekta statementet.

Prince (Stora scenen) - 10/10
Mäktig show av en artist som saknar motstycke. Partyt börjar med "1999" och de första fyrtio minutrarna är ganska rockigt baserade och det partiet avslutas med en evighetslång "Purple rain". Sen slänger den lille mannen av sig rocken (som han inlett konserten iklädd, det kan ses som en symbolik) och entrar scen i ärmlös kavaj och släpper in stadiumfunken och efter det skenar tåget fullständigt. När Prince drar igång trummaskinen och river av ett parti med "When doves cry", "Sign O times", "Hot thing", "I would die 4 U" är det utomjordiskt och Prince själv ler snett och firar av ett klassiskt citat: "Damm! I got too many hits". Sen rullar funken bara vidare och falsetten i "Kiss" sitter precis där den ska. När väl sista tonerna av "Controversy" klingar efter två timmar och tjugo minuter känns det ändå som att Prince skulle kunna fortsatt ytterligare några timmar, funkfesten är total och går egentligen inte att stoppa.

Simian Ghost (Nefetitti) - 2/10
Blev ganska fel det här eller...? Här finns ett och annat embryo till fina idéer, nån skön slinga här och nåt bra syntljud där. Men tvivelaktig sång och tråkiga låtar, dessutom lite skev drömsk indiepop på ett dansställe som Nef, det ställer bara frågetecken. Synd att vi inte hann se mer än en låt med SBTRKT på samma ställe, det kan ha varit en höjdare däremot...?


Lördag

The tallest man on earth (Mellanscenen) - 6/10
Alldeles förträffligt att gassa i solen och återhämta sig från gårdagen med. Enkla bra låtar som inte kräver allt för mycket av publiken men som framförs med sprittande inlevelse. Rätt man på rätt plats.

Anna Järvinen (Tältscenen) - ?/10
Såg egentligen för lite för att kunna ge ett omdöme. Men på de fem sex låtar jag hann med så kan jag konstatera att Annas spröda popmusik har svårt att nå igenom och det hela känns mer än lovligt tafatt.

The Jayhawks (Stora scenen) - 7/10
Lunkande gubbig countryrock när den är som allra bäst. Jayhawks är som ett amerikanskt Teenage Fanclub utan rötterna hos den skotska popen utan istället hos Willie Nelson, det är med andra ord förbaskat trevligt och det är en underbar låtskatt de förfogar över. Intensiteten kanske inte direkt är elektrisk utan mer uppsluppen, men det gör faktiskt inte det minsta.

Säkert! (Stora scenen) - ?/10
(Se inledningen till Anna Järvinen ovan) Säkert! har inte kostymen att fylla ut festivalens största scen, trots att Annika vid det här laget har lagt sig till med en hel del rutin och manér som uppväger. Låtarna är helt enkelt inte tillräckligt stora för den här uppgiften och det faller lite platt, ekar lite tomt. Men jag får höra Lovisas fina stämma i "Isarna" än en gång, det tar jag med mig, det är alltid ett fint ögonblick

Jamie Woon (Tältscenen) - 6/10
Phil Collins kristallklara soulstämma möter Massive Attacks mörka karga ljudlandskap, där har ni årets mest självklart brittiska soulfynd. Naturligtvis är ett soldräkt tält fel forum och Jamie är ingen scenpersonlighet som trollbinder sin publik med sin uppenbarelse, tvärtom verkar han närmast blyg och lite nervös. Men på något vis finns här stunder då han hittar fram ändå, då innerligheten blir påtaglig, då det går att blunda bort solen och sugas in i känslan. Kanske är det för att låtarna i grunden besitter sådan kvalitet (?). På en klubb halv tre på natten hade det här kunnat göra underverk. Som Jamie sjunger "Daylight fills my heart with sadness" (från Night air) precis så känns det.

Pulp (Stora scenen) - 6/10
Låtmaterialet går absolut inte att klaga på, inte heller att det enbart känns som ett pliktskyldigt framförande, för det finns något där trots allt. Men trots hitkavalkad når inte Pulp upp till några högre höjder och Jarvis mellansnack är kanske den största behållningen, eller rättare sagt den ingrediens som man upptäcker att man saknat mest sen Pulp försvann från scenerna. Som partyrökare fungerar fortfarande "Mis-shapes", "Disco 2000" och "Babies" alldeles strålande och den episka "This is hardcore" är en majestätisk pjäs live där den når sin fulla potential. Pulp 2011 känns aldrig som något onödigt men det är också högst oklart vad det är vi har saknat medan de har varit borta.

Pascal (Storans klubbscen) - 5/10
Med brutalt hård konsekvens manglar Pascal fram svensk betongrock. Det är lovvärt men också ganska enformigt i längden, här finns inte plats för några som helst nyanser. Musiken skapar otvivelaktigt en atmosfär men den är samtidigt så svårgenomträngligt kompakt att det blir omöjligt att ta in till den. Fråga: Kan det vara Sveriges hårdast arbetande och hårdslående trummis vi bevittnar?

Mattias Alkberg (Storans klubbscen) - 7/10
Jag har sett Matti bättre men jag har också sett honom fasligt mycket sämre. Det är lite lynnligt, han blandar och ger men det är liksom så man får ta sin Matti. Det hela andas en hel del punkenergi, det blir ett par nya låtar och vi får glödande versioner av "Ragnar" och "En tidsinställd bomb" och när allsången i "Nerverna" ekar mäktigt efter att Matti och bandet har lämnat scenen är det bara att le fånigt och hjula ut i natten.