I höstens digra skivflod har jag hittat ett första fynd, dvs. nåt sånt man inte hade förväntat sig eller ens visste om. Bandet heter War on Drugs men låt er inte avskräckas av det något hotfulla bandnamnet för vi har här att göra med klassisk amerikansk landsvägsrock, och det är faktiskt fasligt mycket mer spännande än det låter. Skivan heter Slave ambient och är något så ovanligt 2011 som ett album som med fördel kan spelas från start till mål. Anledningen till detta är att det ligger utspridda (experimentella?) ambienta spår som fungerar som andningshål i den mestadels midtempolunkande rocken. De ambienta spåren i sig är inte mycket att säga om, men vad dom faktiskt lyckas med är att lyfta och sätta fokus på de "riktiga" låtarna på ett sätt som är väldigt påtagligt och lovvärt. Dom "riktiga" låtarna då, hur låter dom? Jo tänk dig en tidig Tom Petty (på den tiden han var riktigt bra, sista åren på 70-talet och första halvan av 80-talet ungefär) med en lite pompös touch som kanske kan föra tankarna mot Arcade Fire, som gjort för bilstereon alltså. Det är tryggt utan att bli tråkigt och det låter förbaskat bra helt enkelt. Ibland får man också lite Springsteenkänsla, som i det härliga drivet i "Baby missiles" som skulle kunna varit hämtad från både The River albumet och Born in the USA albumet på samma gång. Över Neil Younglunken i "I was there" påminner sångaren en hel del om en sjungande journalist från Laholmstrakten och det är ett gott betyg. Måste jag välja en låt så får det bli de krängande gitarrerna och V12:a-mullrade stompet i "Your love is calling my name". Ja ta helt enkelt och logga in på spotten, stäng av shufflefunktionen och lyssna igenom albumet själva.
Det var länge sedan jag hade så roligt när jag lyssnade på bredbent amerikansk rock sist i alla fall.
Övrigt som är bra i skivfloden just nu är Laura Marlings nya, som är så oblyg att man nästan ryggar tillbaka. Roll the dice album In dust som med analog techno skapar urbana stämningar att meditera i, ska spelas väldigt högt för att komma till sin fulla rätt bör dock tilläggas. Och så Mattias Alkberg förstås, men det ska jag inte fördjupa mig i här och nu.
Och så de här två låtarna som rullat på repeat ett tag
Två finfina dubstepremixar att förgylla höstmörkret med kan aldrig sitt fel heller. Det får inte bli för mycket rock och gitarrer. Man vill ju ha lite blå bas också.
The Weeknd - Rolling Stone (Funkystepz Edit) [Download Link In Description] by Funkystepzuk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar