Lennart Persson - en folkbildare i musik - har gått ur tiden.Han var, enligt min mening, den typen av musikjournalist som inte hade som främsta drivkraft är att vara först med det senaste. Snarare bars hans krönikor och texter fram av ren och skär passion till musiken och till att förklara och sätta in den i sitt musikhistoriska sammanhang.
Han tillhörde inte heller de som ställer sin egen betydelse framför musikens. Istället för att använda sina krönikor och artiklar som ett skyltfönster i god smak, var varje text en inbjudan till att vara med och dela en musikupplevelse. En annan intressant sak är att jag aldrig någonsin läst en sågning av Lennart Persson - tyckte han inte om musiken verkar han hellre ha låtit bli att skriva. Ett rätt sympatiskt drag, faktiskt.
Några artister jag upptäckt, eller åtminstone förstått bättre, tack vare Lennart Perssons vägledning: Millie Jackson, George Jones, Nick Lowe, The Kinks och Bobbie Gentry. Tack för det.
För den som vill grotta ner sig i Lennart Persson-texter finns en del att hämta på hans egen hemsida. Där kan du bland annat slumpa fram texter ur Lennart Persson-arkivet.
Läs mer på Sonic eller på Kvällsposten.
3 kommentarer:
faan varför är det alltid de goda?
Mitt starkaste minne är förutom läsupplevelserna, är Lennart som ständig hustomte i SVT´s underskattade, saknade och ojämförbara program Studio Pop med PSL vid rodret från början av detta årtusende.
Lennarts svar på den typiska PSL-frågorna: Vem är världens mest över- resp. underskattade artist?
Dom har blivit klassiker & lika med vedertagen sanning. Lennart svarade givetvis Elvis på båda, om ni inte redan fattat det.
Jag minns oxå utläggningen om att åtskilliga moderna svenska sångare/sångerskor är avhängiga Thomas Di Leva. Den senare ska enligt LP banat väg för att artister som t.ex. Matti Alkberg, Theo Jensen, Marit Bergman, Karin Dreijer m.fl. vågar låta som de gör vid mikrofonen. Att genomlevandet av den såväl verbala som regelrätta stenkastning som Di Leva utsattes för under mitten av 80talet var den viktigaste revolutionen för uttrycksfull svensk sång och som sedan dess har vårdats och förfinats. Det är givetvis en fullständigt briljant analys.
Idag går Suicides "Dream baby dream" på repeat till LP´s minne
"denne skånske korsning mellan Harold Bloom, Sky Saxon och Yoda" som "betytt mer än någon annan artistför mitt musiklyssnande" (för att citatera två välkända LP-kollegor)
Jag tror han mår gott i sin soulhimmel, tar en drink med Otis, springer ner på källarklubben och får sig lite blues, hamnar vid en lägereld med Gram Parson & Johnny Cash som trabadurer.
Tack för allt Lennart
På något sätt känns det som om en god vän gått bort. Nån som alltid ställt upp, nån att lita på. Sågningarna var ytterst få (han sänkte med den äran en ny Paul McCartney-platt för något nummer sedan i Sonic) men när man lyssnar på de alster Lennart skrev om får man leta med lys och lykta efter något där man inte kan stämma in i hans hyllningskör. Lennart var en garant för musik med själ. Sågs han avspänt lutad mot bardisken på KB visste man direkt att man skulle få bra valuta för pengarna. Allra bäst blev det när Howard Tate kom på besök, en konsert jag med största sannolikhet missat om det inte varit för Lennarts "Sånger om kärlek". Var ska vi nu få tips om all fantastisk musik som glömts bort?
Vila i frid Lennart
Den största anledningen till att man prenumererar på Sonic har försvunnit. Och visst är det som Dagge skriver som om en god vän har gått bort. Jag minns inte var jag läste det men, Lennart skrev en gång att det finns så mycket bra musik att upptäcka och skriva om att det inte finns tid att skriva om den dåliga, därav att nästan alla Lennarts recensioner var positiva. Hej då Lennart! (som det brukade stå i Pop)
Skicka en kommentar