Michael Manns Ali från 2001 inleds med ett nervdallrande musikaliskt intro. Klubbens värd uppmanar publiken ”...let´s all get together and welcome him to the stand with a great big hand – how ‘bout it for Sam Cooke.” Medan Cooke pumpar upp publiken får vi följa Will Smith i rollen som Muhammed Ali löpa med hoodie’n uppfälld genom Miaminatten. Efterhand som Cooke glider in i Feel it (don’t fight it) blir Smiths löpning allt mer rytmisk. När sedan Cookes framträdande, som hela tiden ligger i bakgrunden, övergår i ”Bring it on home to me” visar Mann oss, genom korta klipp, 60-talets segregerade USA. Ali knockar så småningom Sonny Liston och blir världsmästare i tungviktsboxning och låter oss veta att han är ”the worlds greatest”. När han så får syn på Cooke i publiken ropar han fram honom, ”look at us, the greatest boxer and the greatest singer in the world”.
Filmen är som ni säkert vet briljant, soundtracket likaså. Än mer fantastiskt är dock originalet till Sam Cookes uppträdande vi får följa i inledningen. I filmen har man nämligen gjort en cover på Cookes ”live at the Harlem Square club”. Sjunger gör en man vid namn David Eliott och han gör det med den äran, men originalet oj, oj oj! Konserten som går under namnet ”One night stand!” spelades in den 12 januari 1963. Ljudkvalitén är inte den allra bästa men samtidigt ger det känslan av att du står mitt i den extatiska publiken. Vi får höra en annan Cooke än den polerade sångare som oftast trädde fram på hans studiealbum. Det är skitigt, rått och fullständigt dryper av svett, sex, blod och en fulländad närvaro. Cooke befinner sig så nära Moksha man kan komma och publiken i den för 750 personer överfyllda Harlem Square club i Miami tar han med sig till paradiset. Att i denna stund plädera för att Ali/Smith är omdömeslös när han rankar soulsångare vore lika idiotiskt som att påstå att Maradona var medioker under VM 1986 i Mexico. Spelningen innehåller inga pauser. När en låt tar slut inleds med omedelbar verkan introt till nästa. Kompbandet som leds av King Curtis (som producerade Sam Moores länge outgivna ”Plenty good lovin”) gör ett oantastligt arbete.
Det går att läsa om skivan i ”1001 album du måste höra innan du dör”. Skribenten redogör att den länge outgivna konserten ”länge betraktats som en av de bästa liveplattor som finns, punkt slut”. Det finns ingen som helst anledning att bestrida detta. Plattan finns än så länge inte på spotten, inte heller till reapris så vitt jag vet men den är värd sitt fullpris tusenfalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar