Iggy & the Stooges (Flamingo)
Dom här gubbarna har inte fattat att dom är just gubbar, och det ska vi vara oerhört tacksamma för. Dom öppnar stenhårt med "Raw Power" och t.o.m. ljudkillen har fattat och mixat fram ett riktigt smutsigt garagesound (somliga skulle säga att det låter lite illa, att det är dåligt ljud, men det är ju själva grejen att det inte ska bli high-class arenarock av det). Det tar en vers sen har Iggy kommit ur tvångströjan och åmar omkring i bar överkropp, i andra låten bjuder Iggy upp ett 30-tal ur publiken (billiga publikfriarpoäng kanske?) att vara med och röja på scen och dom går förstås fullständigt loss (och jag undrar fortfarande vad säkerhetspersonalen tyckte om det?). Här har vi att göra med ett band som fattat vad det är folk vill ha och förväntar sig, tyngdpunkten ligger på de tre klassiska Stooges-albumen (The Stooges, Funhouse och just Raw Power) och Iggy studsar, krälar och håller igång som om morgondagen inte fanns (ja det är faktiskt lite imponerande), taggtrådsgitarrerna biter precis så hårt som dom ska och publiken är med på noterna (t.o.m. hela TSOOL står och diggar i kulisserna). Den enda handfasta kritik jag kan ha emot är att de (fåtal) nyare låtarna blir transportsträckor mellan de gamla materialet, även om de rent soundmässigt passar in bra. Och att det är svårt att ta det här på riktigt allvar, hur ska man förhålla sig till ett the Stooges 2010? Även om det aldrig blir pajaskonst över det hela så är det lätt att den tanken smyger sig på i bakgrunden. Men när riffet till "Search and destroy" river stora köttsår i trumhinnorna eller när "I wanna be your dog" träffar mig med sådan kraft från scenen att ölen spills ut, ja då är det lätt att bortse från sådana bryderier och förvandlas till den grottmänniska denna musik är ämnad att gör mig till.
Betyg: 6/10
Bäst: Föga originellt men "I wanna be your dog" är verkligen makalöst grym
Sämst: Transportsträckorna
LCD Soundsystem (Azalea)
Vi gör klart det direkt så det inte råder några som helst tvivel, James Murphy och hans vapendragare hänger upp diskokulan (även bokstavligen) på scen och låter den vita mannens funk ta över, vilket rullar igång ett opretentiöst partyt av sällan skådat slag. Rytmsektion ska ha en jätteklapp i ryggen, dom skruvar upp så det svänger som satan och dom håller den linjen rakt igenom och det är verkligen omöjligt att inte ryckas med. Sen kan de andra leka med syntar, gitarrer och koklockor allt vad dom orkar, för ryggraden i det här partyt finns där. Det är ingen idé att recensera den här konserten egentligen, för allt du vill är att stå tio meter från scen och bara sugas upp av den den galna festivalkänslan som plötsligt infann sig, ni vet den vi hade när Pulp spelade på Hultsfred ´96 och man bara ville dansa (med den skillnaden att det här svänger på riktigt, det kan man aldrig beskylla stelbenta indiepoparna Pulp för att ha gjort). Jag kan babbla om att LCD´s utrustning hade fastnat i tullen och att spelningen var på väg att inte bli av (det är därför diskokulan hängs upp två minuter innan dom ska gå på) och hur bra det trots detta låter, eller jag kan beklaga mig över några av de låtar de inte spelar. Jag skulle kunna utveckla tanken på att man nästan aldrig sätter på ett helt LCD-album hemma för det blir lite tröttsamt, men hur mycket glädjefnatt samma låtar orsakar live eller hur bra en singel kan funka på dansgolvet på en klubb. Men det där finns inte i mitt huvud när huvudet blir fullt av såpbubblor och kroppen reagerar i spasmiska ryck (dans?) till "Us V them" , jag vrålar den ändlösa refrängen om och om igen i "Yeah" eller bästa partyattiraljen efter den trekantiga hatten "Daft Punk is playing at my house" gungar ut från scenen. Jo sa jag det att det svängde nåt kopiöst förresten? Annars säger jag det nu.
Betyg: 7/10
Bäst: det konsekventa svänget och den underbara partykänslan
Sämst: Dom spelar inte "Losing my edge"
The XX (Linné)
Det är förstås självklart att The XX, när natten lagt sig svart omkring, ska få avsluta första festivaldagen,
Tystnaden. Tystnaden... den som får hela den rumsliga tillvaron att fyllas, laddas och dallra. Två mörka bastoner, ett virveltrummeslag och så är den där igen... tystnaden. Svarta siluetter i rök och bristfälligt motljus, två X svagt upplysta under Jamie Smiths maskiner mitt på scen, en långsam primitiv trummaskinsrytm och plötsligt skär en kritallklar ekotyngd gitarrslinga genom den dallrande luften, sen tystnaden igen. Den kanske är en sekund lång, men den är en evighet just där och då och den är det mest laddade du någonsin har hört. Jag kommer att tänka på Ernst-Hugo, The XX är den musikaliska motsvarigheten i hur dom lyckas göra tomrummet mellan tonerna/replikerna meningsfyllda och nästan olidligt laddade. Minimalistisk musik har sällan rört sig in i denna känslosfär, den minimalistiska musiken har nästan alltid handlat om en tyst (nej inget göteborgsskämt) överenskommelse om något annat, inte att det minimalistiska ska kompletteras eller laddas med känslor. Därför står man och känner efter hela tiden under denna konsert, varje minimal skiftning i det som ljuder ut från scen når dig tar sig in och berör dig. Och det som ljuder ut är på gravallvar i ord och toner, här finns inga poser, inget insmickrande eller något halvhjärtat. Det här är gåshud från första anslaget, över fullständigt hudlös soulmusik i "Shelter" via den beckmörka versionen av "Nighttime" till den slutgiltliga tystnaden. T.o.m. publiken är tyst, det är nog den tystaste festivalpublik jag någonsin upplevt (respekt!), applådåskorna efteråt är dock massiva och inklappen för extranummer är oerhört långa och taktfasta.
Det är förstås självklart att dom inte ska komma in för några extranummer, The XX låter tystnaden tala från scen även en sista gång långt efter det att dom har lämnat den.
Betyg: 8/10
Bäst: Kan plocka fram i stort sett vad som helst, men en grej som etsade sig fast var när gitarristen drog av en sträng (naturligtvis ödestiget i sådan här minimal musik där enbart enstaka toner spelas) så kom basisten in och improviserade (?) fram en slinga istället under gitarrbytet och det lät skitbra och märktes knappt.
Sämst: Trumljudet kunde varit uppskruvat något eller några hack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar